Efter en tid av stegrande sjukdom har min fina pappa fått lämna oss och fått ro.

Det senaste halvåret har varit tungt för hela familjen. Varje telefonsignal rev upp oron, besöken på akuten har varit många och omänskligt långa.

Vi har varit ledsna över situationen, ilskna över hur sjukvården spar pengar och nonchalerar gamla människors önskan. 

Men också tacksamma för alla som hjälpt oss och pappa; ambulanspersonal, Violgruppen och alla underbara sköterskor och undersköterskor som givit den bästa vård de kunnat - och alltid med stor respekt för oss alla. Det kändes så bra att höra hur respektfullt personalen talade med pappa och förklarade allt de gjorde - även om det var långt ifrån säkert att han var vid medvetande.
Hjärtat är tungt av saknad - men minnena ljusa och lätta

Min coola pappa spexar på 75-årsdagen 2009